Steg 10 svenska!
Nu är jag klar med steg 10 i svenska! Man ska skriva en novell, läs och njut, och kommentera!=D
- Här har vi samlats för att minnas den 25/10. Det var datumet när Marika Sandén lämnade oss. Hon var en underbar flicka som ville allt och alla väl. Låt gud välsigna henne.
Snyftningar hörs i kyrkan. Det är två veckor sen beskedet kom om att hon var död. Borta. Finns inte längre. Det var doktorn själv som ringde. Han sa att han som körde på henne skulle få betala 50 000 kronor i skadestånd till Marikas föräldrar. "Vi bryr oss väl inte om pengarna", svarade Marikas mamma. "Allt vi vill är att få vår dotter tillbaks."
Efter begravningen hissas kistan ner i jorden. Kistan är gjord av mörk ek och med stora, snirkliga, guldiga bokstäver står det på kistan: Låt Gud Vara Med Dig. De enda närvarande när gravstenen lyfts är mamman, pappan och systern. Det rinner tårar på deras redan dyblöta kinder. Gravstenen säger: "Marika Sandén, 1995-2009. Vila I Frid."
Johanna står framför spegeln i sitt rum. Hon ser fortfarande hemsk ut sen gårdagens begravning och ögonen är röda. Hon har svarta påsar under ögonen. Både på grund av mascaran och att hon inte har sovit någonting den natten. Det enda hon tänkte på var Marika. Det långa, mörka håret är tovigt och smutsigt. Hon tycks se smalare ut än hon brukar. "Jag vill dö", tänker hon. "Utan Marika är jag ingenting. Vi skulle ju dö när vi var gamla. Tillsammans. Flytta ihop till en tvåa på Kungsholmen". Det kommer ännu en tår. "Jag som trodde jag hade slut på tårar", tänker Johanna och sätter sig på sängen. Det hade alltid varit Marika och Johanna. Det var som att de var ett. Som Dupond och Dupont. Som Eva och Adam. De hade varandra förnamn som mellannamn. Det var så de tog kontakt för första gången.
- Gumman, jag tänkte på en sak... säger Johannas mamma när hon kommer in i rummet.
- Man brukar knacka, svarar Johanna störigt.
- Förlåt mig, ursäktar sig mamma. Men jag tänkte att du kanske vill vara ledig från skolan idag. Ulla förstår säkert.
Men Johanna ville inte vara hemma. För då tror Maja och hennes gäng att hon inte vågar gå till skolan utan Marika. Det hade ju alltid varit Johanna och Marika. Tillsammans var de oslagbara. Men Johanna ensam är feg. Hon kommer inte att våga säga emot Maja när hon skriker åt henne att hon är ful och äcklig. När Marika fanns så var hon alltid där och försäkrade Johanna om att hon var bra som hon är. Det bästa var att Johanna kunde tro på henne. Visste att hon talade sanning.
- Nej, jag går, svarar Johanna.
- Men du behöver inte komma över det så snabbt.
- Jag tänker inte komma över det. Men jag tänker gå till skolan, säger Johanna som slut på samtalet.
I skolan är ingenting som vanligt. Hon går in i klassrummet och sätter sig vid dubbelbänken. Klassrummet fylls långsamt på med de andra eleverna och alla tittar på Johanna när de kommer in. En del med blickar som säger "jag vet hur det känns". Men de vet inte. Ingen av de har förlorat sin enda kompis. De har ingen aning om hur det känns.
När Ulla kommer in ber hon först alla att vara extra snälla mot Johanna idag eftersom att Marika gick bort igår. Fan. Tänker Johanna. Det var ju det här jag ville slippa. Uppmärksamhet. Det var ju det enda jag inte ville ha. Sen säger Ulla att idag ska det minsann påbörjas ett nytt projekt. Ett grupparbete. Skit. Med stort S, kursiverat k, fetstilat i och understruket t. Skit.
- Ja och man kan väl jobba med den som sitter bredvid, säger Ulla och låter sådär äckligt glad som bara hon kan. Men Johanna du kan väl jobba tillsammans med Lovisa?
Lovisa är Majas bästa vän. Det är hon som alltid skrattar åt allt Maja gör och säger. Johanna tittar på Lovisa som blänger äcklat tillbaks. Johanna vänder sig framåt igen. Ulla börjar gå igenom dagen men Johanna är inte närvarande. Hon tänker att hon skulle ha stannat hemma idag i alla fall. Då hade hon sluppit Lovisa och Maja.
- Kan alla sätta sig i grupperna? säger Ulla. Alla suckar men gör som hon säger.
Hon kan ju faktiskt skicka en till rektorn, och honom vill man inte träffa! Han har ölmage och luktar snus. Alla i skolan hatar honom. Johanna har vart där en gång. Det var för att hon och Marika kom försent till svenskalektionen tre gånger i rad. Då var han glad för att AIK hade vunnit över Hammarby dagen innan. Han sa bara "Gör inte om det" och andades äckligt på henne.
- Ni kan börja med grupparbetet med en gång! Ni ska göra en film som ska vara en kvart lång. Det ska handla om ekologi. Ni får lösa det själva vad ni ska filma men ni får låna en filmkamera av skolan.
Sen säger Ulla något om skadestånd men Johanna lyssnar inte. Hon tänker. Lovisa vill ju, till skillnad från Maja, ha bra betyg. Så hon funderar på att fråga om de ska gå hem till henne och arbeta med filmen efter skolan. Men efter några sekunder försvinner tanken. Lovisa vänder sig om och gör en min till Maja som visar att hon är äcklad. Sen kommer tanken tillbaka. Hon måste visa att hon kan stå på sig.
- Ska vi gå hem till mig efter skolan och jobba med filmen? frågar Johanna och hjärtat slår snabbt. Såklart att hon är nervös, hon vet ju inte vad Lovisa kommer svara. Först tittar Lovisa förvånat på Johanna och sen tittar hon på Maja. Maja ser lika förvånad ut hon. Yes! 1-0 till Johanna.
- Kan vi väl, säger Lovisa och sen börjar de prata lite smått om vad som ska hända i filmen. Ingen vågar riktigt prata. De frågar mest "vad tycker du?". Till slut kommer de fram till att filmen ska handla om näringsväven i skogen.
Dagen går och tills slut är det dags att gå hem. Johanna står och väntar på Lovisa vid skåpen. När Lovisa och Maja kommer ser Maja ut att vilja slänga ur sig något riktigt taskigt till Johanna. Lovisa ler men säger ingenting. De tar ut väskorna ur skåpen.
- Ska vi gå då? frågar Lovisa och tittar på Johanna. Maja står och gapar. Haha! 2-0 till Johanna!
- Visst! svarar Johanna.
- Vi ses imorgon! säger Lovisa till Maja.
- Aa, säger Maja, och tittar efter dem när de går.
"Det här kanske inte blir så dumt i alla fall!" tänker Johanna när Lovisa har gått hem. Det blev inte så mycket plugg. De mest tittade på tv och pratade. Lovisa berättade om Maja och Johanna om Marika och de pratade om allt mellan himmel och jord. Johanna Lovisa, Lovisa Johanna. Det låter helt okej. Faktiskt riktigt bra! Aldrig att de kommer komma lika nära som Marika och hon gjorde, men på något sätt känns det verkligen helt rätt!
Dagarna går. Johanna försöker få kontakt med Lovisa men varje gång hon frågar om de ska ses efter skolan säger hon att hon ska vara med Maja. Johanna känner sig som om hon vore på botten av botten. Lovisa kanske säger det för att hon vill glömma dagen hos Johanna. Kanske för att Maja har bett Lovisa dissa henne totalt. 2-1 till Johanna. "Vi måste tydligen göra det på det svåra sättet", tänker Johanna och går rakt fram till Lovisa.
- Kan vi göra något efter skolan? frågar Johanna.
- Nej, jag ska vara med Maja, svarar Lovisa och börjar gå därifrån med Maja.
- Men kan inte jag få vara med? undrar Johanna.
Både Maja och Lovisa ser chokade ut.
- Öhh, visst... säger Lovisa och tittar på Maja. Hon nickar och säger:
- Men då ses vi väl sen!
- Jaa, säger Johanna. Hej då!
Hon ser dem gå över skolgården arm i arm och viskar till varandra hela tiden. 3-1 till Johanna!
Efter lunch har klassen NO. De ska göra ett manus över filmen. Johanna och Lovisa sätter sig vid bordet. Det är ett bord för fyra, så Maja och hennes "partner" sätter sig tillsammans med dem. Maja jobbar tillsammans med världens smarthead; Filip. Han sitter och babblar på om förmultning och anpassnig och Maja sitter där och glor. Hon tittar på Johanna och så skrattar de. Lovisa fattar inte riktigt först men när Maja tittar snett på Filip skrattar hon också. De skrattar så mycket att alla andra i klassen tittar och Maja trillar nästan av stolen. Men när Lovisa gör något konstigt grisliknande ljud med näsan säger Ulla till dem och de börjar jobba på riktigt.
När lektionen är slut springer alla ut ur klassrummet! Det är fredag! Helg! Johanna, Maja och Lovisa ska hem till Lovisa och titta på nya Twilight-filmen. Alla tre har läst böckerna och det är det de pratar om på tunnelbanan hem. Lovisa bor vid Slussen så det tar ungefär en kvart. Maja pratar med Johanna som om de hade känt varandra hela livet och Johanna känner för första gången i sitt liv samhörighet med någon annan än Marika.
När det är dags att åka hem visar det sig att Johanna och Maja bor 200 meter ifrån varandra så de har sällskap på tunnelbanan. De går av vid Telefonplan och följs åt hundra meter innan de skiljs åt.
- Hejdå! säger Johanna och börjar gå åt sitt håll.
- Hallå! ropar Maja. Johanna vänder sig om och där står Maja med öppna armar.
- Vaddå, ska jag inte få någon kram eller? frågar Maja och ler.
- Såklart! svarar Johanna och skrattar. Hon går fram till Maja och kramar henne.
- Vi ses imorgon! säger Maja.
- Ja det gör vi!
Dagen efter är det helg. Johanna vaknar av att telefonen ringer och vibrerar så mycket att den nästan trillar av nattduksbordet.
- Hallå, säger Johanna trött.
- Hej det är Lovisa. Väckte jag dig?
- Ja, faktiskt, svarar Johanna. Lovisa fnissar och frågar om Johanna vill följa med henne och Maja till Gröna Lund.
- Såklart jag vill! Nästan skriker Johanna med krasslig röst. De bestämmer att
de ska ses hos Lovisa klockan tolv. Det är nästan två timmar. Johanna ställer sätter sig upp i sängen och öppnar garderoben. "Jag behöver verkligen nya kläder", tänker Johanna. Sånt tänkte hon aldrig på när hon var med Marika. Då var det bara insidan som räknades. Nu är det utsidan också.
Klockan elva är Lovisa färdig att gå. Hon har tagit femhundra ur sparlådan med pengar. Hon går ut i hallen och tittar pån sin jacka. Det är en ljusblå jeansjacka hon har haft sen femman. Nu går hon i sjuan. "Usch, jag behöver ny jacka också", tänker Johanna och suckar. "Allt har blivit mycket mer komplicerat nu när jag har börjat vara med Maja och Lovisa". Hon bestämmer sig för att imorgon ska hon åka och hälsa på Marika.
Johanna vaknar på söndags morgonen helt utslagen. Dagen på Gröna lund var hemsk! Det började med att de åkte allt de fick åka och lite till! Fast efter Extreme tog de en kvarts paus för Maja var nära att spy. Det slutade med att Lovisa berättade att de bara var med henne för att de tyckte synd om henne. "Lögner sårar mer än sanningen", sa Maja till sitt försvar. Efter det stog de och skällde på varandra och Johanna valde att inte börja gråta för hon ville inte visa sig mesig framför Maja även om hon redan är längst ner i statuskedjan. När Johanna vänt sig om och börjat gå hör hon att Maja säger till Lovisa:
- Äh, hon tror att hon är något bara för att hennes kompis har dött. Då fick Johanna nog. Hon vände sig mot dem igen och gav Lovisa en örfil.
- Jag trodde vi var vänner, skrek hon. Jag litade på dig, jag trodde du var med mig för att du ville det. Men tydligen inte, säger Johanna och går därifrån.
Johanna reser sig ur sängen. Hon går in i garderoben och kollar sig omkring. Hon har ner allt från hyllorna och dyker sen ner i högen av kläder på golvet. Efter femte dykningen håller hon precis på att ge upp då hon ser den. Tröjan. Tröjan hon och Marika ritade på förra sommaren. Den de skulle ha varannan vecka. Men som de inte höll. Johanna hade den permanent istället. Hon tränger den över huvudet. Den går precis på. Hon tittar sig i spegeln. "Lite liten", tänker hon. "Men den duger". Hon letar reda på busskortet och mobilen. Skickar iväg ett snabbt sms till mamma och sätter på sig ytterkläderna. I hallen tvekar hon. "Det här kanske inte är rätt", ränker hon och får lite dåligt samvete för att hon inte har tänkte så mycket på Marika den sista tiden. Marika har alltid varit självklar för Johanna men nu när hon inte finns längre saknar hon henne något då fruktansvärt!
Johanna går över kyrkogården. Det var inte så länge sen hon var här. Bara tre veckor. Hon följer stigen tills hon kommer till rätt grav.
Marika Johanna
Sandén
1995-2009
Vila i frid
Johanna håller tillbaka tårarna. "Vem kan se mig här", tänker hon och släpper taget för några minuter. Hon står där och gråter. Efter några minuter börjar hon tänka. "Var du tvungen att dö?" tänker hon. "Var du tvungen att lämna mig här, helt ensam?" tänker Johanna. "Maja och Lovisa låtsades tycka om mig för att jag var ensam, det är dålig stil". Hon tittar på stenen. "Jag önskar att jag hade sagt till dig oftare hur mycket älskar dig och hur mycket jag skulle lida om du inte hade funnits med mig. Aldrig hade jag trott att det skulle bli så här svårt", tänker hon och ställer ner blomman hon köpte för 100 spänn och en lykta vid gravstenen. "Jag önskar du var med mig", tänker hon och torkar bort tåren. "Jag vet att du inte kan se mig men jag vill att du ska veta att jag har på mig vår tröja", tänker hon. Hon tar av sig jackan och tröjan och lägger den bredvid blomman och lyktan. Det är kallt för det börjar bli sent. Hon sätter på sig jackan igen. Hon sätter sig på knä framför stenen. "Gud, om du nu finns. Låt Marika vila i frid och ge henna all lycka i det landet hon kommer till. Låt henne komma till himlen. Ge henne en plats bland stjärnorna och hälsa henne att när jag kommer hoppas jag att hon är där och väntar." Hon ställer sig upp och börjar gå. Hon vänder sig om och tittar på graven. Hon går tillbaka och tar upp pennan hon alltid har i fickan hon sätter sig på knäna som nu är bruna av jord. Johanna lutar sig fram mot stenen. Hon skriver med stora, svarta bokstäver på gravstenen. Efter fem minuter ställer hon sig upp igen. Hon backar några steg så att hon råkar kliva lite på graven bakom men hon bryr sig inte. Hon tittar på stenen och ler. Nöjd med sitt verk börjar hon gå igen och den är gången vänder hon sig inte om. Med stora steg går hon mot tunnelbanan. När tunnelbanan kommer tänker hon: "Livet är inte rättvist. En del får allt. Som Maja. Hon har pengar, kompisar, familj och lärare som gillar henne. En del får inget. Som jag. Inga kompisar, bara en mamma". Sen hoppar hon.
Marika Johanna
Sandén
1995-2009
Vila i frid
Johanna Marika
Andersson
1995-2009
Vilar med
samvetet i
behåll
(hämta min kropp
PS. Glöm inte att rösta på veckans låt!
Ellen
shiet, vad duktig du är ? :o<3
